Du var min bästa vän, du var den jag alltid kunde vända mig till, sen sågs vi och det som hände hände, trodde vi skulle klara det den här gången, eftersom samma sak gick vi igenom för många år sedan, men vi båda hade förändrats. Han var far till 2 söner, jag har ett långt/dåligt förhållande bakom mig, han ville ha mer av mitt hjärta än jag var bered att ge. jag klarade inte av att vara den andra, älskar dig över allt, men vi klarade inte av situationen, 

Så mycket har hänt sen den dagen du kallade mig för missbrukare, så lång tystnad. jag vill bara höra av mig till honom, men det blir inte av, jag vågar inte då jag är rädd för att han ska avfärda mig, 

Med allt som hänt, min mor som fick canser, jag som bara blir sämre och sämre, som igår blev jag av med min fas3 plats, af stängde ner den med omedelbar verkan, en förlorade sitt jobb, blev uppsagd igår, 

Just nu vill jag bara ha honom här, som min vän, som den som är den som håller mig uppe när jag är nere, sorgen är så stor..... 

Tänk om man har så ont i kroppen så man mår illa, man ringer till vårdcentralen, men dom ber en återkomma på måndag, man ringer vidare till sjukvårdsrådgivningen frågar om man kan få en jourtid, dom säger åt en att om man inte kan vänta tills på måndag så får man söka akut. 

Man gör sig iordning, åker till akuten, man går in, får ett fint vitt band runt handleden, man sätter sig ner och väntar, efter nästan 2 timmar och nattskiftet har gått på, så går man och kollar hur man ligger till så får man svaret= du kan lika gärna åka hem. 

Det är som ett slag i ansiktet, man får ingen vård, bara för att man har kronisk värk, fast man har så ont så man funderar på att tömma varenda medicinburk, eller ta en kula i skallen, så är man inte tillräckligt mycket värd för att få hjälp. Känslan av hur betydelselös man är vid ett sånt här tillfälle, hur orken rinner av en för att man än en gång inte får någon hjälp av läkarvården. Den är obeskrivlig. 

Känslan hur alla säger till en skaffa ett jobb, börja träna, ja det är ju väldigt lätt, när man har så ont så man knappt orkar med sin situation längre, humöret är i bott, släkt och vänner orkar inte höra på en. Man är helt ensammen i världen, kämpar mot allt vad läkarvård heter. kraften är slut.... 

För tre år sedan, så levde jag i ett dött förhållande. Vågade inte göra något utan att kolla med min dåvarande sambo. Jag vägde 50 kg mer. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt, hade ingen självkänsla, sov så mycket jag kunde. 

Nu tre år senare, är jag singel, magsäcksopererad, har återfått mitt gamla jag. det har tagit mig två och ett halvt år för att komma dit jag är idag, kan inte säga att jag saknar mitt gamla liv, inte ens att kunna äta hur mycket jag orkar. Det har varit en lång resa och den är inte slut än, har fortfarande mycket att jobba med. att ändra på mitt levnadssätt och allt som hör mitt nuvarande liv till. det är jobbigt att varje månad vända på varenda krona, att inte veta hur man ska få råd till dom sista dagarna innan man får aktivitets stödet. 

Varför jobbar jag inte då funderar säkert många över, ja det är en svår fråga, dels så växer inte arbeten på träd, julia förra året fick jag diagnosen fibromyalgi, fibromyalgi är för dom som tror det är en ursäkt för att inte vilja jobba, en led och muskelsjukdom, jag har ont i större delarna av kroppen 24 timmar om dygnet, sover ungefär 4-6 timmar per natt, drömmer mardrömmar varje natt, Jag vill jobba, jag vill kunna unna mig saker, vill slippa oroa mig för hur man ska klara månaden. ett jobb förbättrar ju självförtroendet, ökar känslan av att bidra till något. dom som inte tror mig om min sjukdom kan ju få byta kropp med mig ett tag, se hur orken försvinner, energi finns inte ens på världskartan, man är mer ledsen än glad, humöret är väldigt upp och ner, kan vända på en femöring.... vill någon byta liv med mig,, så säg till.... 

I nattens drömmar, då är jag jagad, olika sorters djur/människor/zombies jagar mig, Har kommit fram till att det är alla saker i min vardag som gör att jag känner mig jagad, min familj tycker att "ja du får skaffa dig ett jobb" Vet dom hur dagens arbetsmarknad ser ut? Speciellt för en som har värk 24 timmar om dagen, ibland så funderar jag på vilken arbetsgivare som vill ta sig an mig, någon som vet någon? 

Fick positiv feedback igår kväll iallafall, blev lovad att om personen kommer över något jobb som skulle passa mig, så skulle han rekommendera mig, han vet att jag vill, att jag gör allt för att få ett jobb. 

Även chefen på min sysselsättningsplats kollar runt. jag går via kontakter, sånna som känner mig, vet vem jag är, vet att jag inte tar ledigt för minsta lilla. 

Men vågar man drömma om ett jobb, få kunna vara ekonomiskt oberoende? känna att man har en nytta i samhället? Det är den stora frågan.... 

En sak märks när man dejtar, en annan får känslor, dom man träffar är till 95% ute efter en enda sak, att få en i säng, detta får mig till att fundera, är det mig det är fel på? är jag så motbjudande? eller kan jag inte tyda signalerna? ja jag vet inte, jag vill få känna känslan av att vara kär, känslan när man inte mår så bra, kunna krypa ihop i den personens famn, när man drömt en mardröm kunna krypa ihop hos någon.. 

Jag har helt nyligen accepterat att jag nog aldrig kommer få uppleva känslan upplevelsen att bli gravid, att få ett barn som är mitt eget,, men det kommer aldrig med all säkerhet att inträffa.. känslan av att leva ett liv själv, att inte få några barn, att bli den bortglömda personen som lever med konstant smärta, svarta tankar, fattigdom, känslan att inte klara något, gör mig gråtfädig, får mig att undra om det här livet är värt det.... 

Vad ska man säga? Nu när man kikar runt på olika killars foton och profiler, så ser man en röd tråd, Det vanligaste man lägger märke till är:

Alcohol

Styrketräning

Bara överkroppar

Dåliga grimasher

Vattenpipor (bara sett hos invandrare)

Ännu mera alcohol

Det som jag reagerar på är att dessa personer ser inte bra ut, när man tittar på korten, dom som är fulla. ser drogade ut, dom som tränar.. lite för mycket muskler. och vem vill träffa någon där man inte ens kan se hur ansiktet ser ut pga en väldigt dålig grimash. 

Invandrare (vilket jag sagt tidigare) intresserar inte mig.. Är man rassist pga  det? Jag har folk med utländsk härkomst som vänner. men tror inte på kulturkrockar. 

Sen det som är mest intressant, är dels dom som är upptagna. varför letar man efter något att ha brevid? man kan ju inte ha något bra förhållande då... 

Sen har vi dom som säger att dom är seriösa.. jo tack. dom tar vad dom vill ha.. sen är det tack och hej. 

(man kanske skulle gå i kloster)

..........

Att vara singel är ju inget som dom flesta strävar efter, därför måste man ju som singel dejta. Där ute känns det som om man är en köttbit på köttmarknaden. ibland är man eftertraktad, andra tillfällen så är det ingen som vill ha en. Sen ska man ju veta vad som lockar dom utav det andra könet, en del dejting profiler som man kommer över, har en del skrivit som en jobbannons. Även om det är på skämt, så är det ju nästan så, man ska lägga upp vad man söker, vilka egenskaper personen ska ha,  vad man förväntar sig, ja listan kan göras lång. 

Själv känner jag mig nästan som om folk tror att jag är rassist, då jag inte svarar personer med utländsk härkomst, men jag är inte intresserad, jag dras inte till dom. Det man inte tänker på i det här fallet är att det finns dom som väljer bort personer som är: överviktiga, rökare, dom som dricker alcohol, folk med barn. ja listan kan göras lång av vad man väljer bort. Men inte är man en sämre person för det...... 

Läste aftonbladet nu på morgonen, varav 3 artiklar handlar om personer som gått ner si och så mycket. Är det konstigt att det idag är en stor vikthets i i samhället. Jag själv gjorde en gastric bypass för snart 2 och ett halvt år sedan. För 8 månader sen fick jag min fibromyalgi diagnos, den diagnosen fick mig att krascha, sen dess har jag i stort sett bara orkat se till att vikten håller sig på ungefär samma nivå, även om jag skulle behöva gå ner ungefär 30 kg till. Men orken finns inte, den orken jag har går till att ta mig upp ur sängen, laga mat, ta mig till min fas3 plats. Alltså att ha en rutin varje dag, när man då läser om alla dom här som går ner i vikt på ett eller annat sätt så mår man rätt så dåligt, när folk tjattar på en om att man ska vara med och träna, man blir frustrerad, arg, ledsen. Kanske låter som en undanflykt. Men jag har inte energin, orken eller kraften. Det är det ingen som förstår. att gå med värk dygnets 24 timmar, man kan inte föreställa sig hur det är, om man inte själv har varit i den situationen. 

Så innan du dömmer någon som är "tjock" tänk ett steg längre, finns det någon bakomliggande orsak till att den personen ser ut som den gör.......